Hej

Inspirationen har varit noll & det har hängt grejer. Men nu börjar jag hamna på benen igen. Men jag har inte glömt det!

Som jag har berättat tidigare så har jag fått ett nytt jobb och ny chef! Var på ett möte i veckan och då nämnde jag att dom bör veta att jag har epilepsi och migrän. Frågan jag fick var ”vilken typ av epilepsi har du? Hur ofta får du kramper?”

Det slutade att 10 minuter in i mötet satt vi och pratade om min epilepsi och vad som kan trigga igång kramperna. Den mötande var att jag blev rädd för mig själv. Jag har berättade det tidigare att jag kan bli rädd för mig själv när jag har fått kramper men det han berättade gjorde mig riktigt rädd.

Han berättade att han hade en bror som för några år sedan gick bort i epilepsi. Hur? Jo han fick kramper. Han dog under sitt krampanfall för han inte fick luft och kroppen gav upp till slut. Det skrämde , Det skrämde mig rejält. Tänk att denna neurologiska sjukdomen kan göra så att man kan dö. Absolut så visste jag det, men då tänkte jag andra anledningen men när han berättade detta det blev nästan mörkrädd.

Trots att han berättade det, trots att han gjorde mig så pass rädd så jag blev rädd för mig själv så blev jag ändå rätt lugn. Jag får en chef som förstår hur jag känner, jag får en chef som förstår när min kropp kan säga ifrån och lyssna på mig själv. Om jag nu skulle få ett anfall på jobbet så skulle det kännas tryggt. Dels så har jag en bra kollega som vet hur hon ska ta emot det men även en bra chef.

Det om något är viktigt för att må bra, och det behöver man ha någon som kan vara lugn med det!

Annonser
Mikaela Sundström

Mikaela Sundström

Mikaela är 31 år och bor i Stockholm. På Hataepilepsi.se bloggar hon om sitt liv med fokus på hur det är att leva med epilepsi.